Min utveckling när det gäller programmering började med hemdatorn C64 och dess BASIC och många med mig framhåller den datorn som ett pedagogiskt storverk. Att med ett knapptryck direkt få fram ett operativsystem och en interpretator och omedelbart kunna programmera är perfekt för ett rastlöst barn. Sedan gav BASIC också en bra förståelse för det sekventiella hos datorer, det som härstammar från assembler, samtidigt som det erbjöd funktionalitet på barnsligt hög nivå för utmatning till terminal och för inläsning från filer.
Dessutom hade mina föräldrar en del datorer som fascinerade på sitt arbete. Då fanns bara terminal som användargränssnitt och ingen fönsterhantering och inga pekdon. Datorerna kallades ordbehandlare och skrivarna var matrisskrivare fast ingen visste varför. Det fanns också program för exempelvis bokförening. Datorerna som förekom hette om jag minns rätt EDLA60, EDLA80 och IBM.
Jag tror att det gett mig en väldigt bra tidig kognitiv knuff att i tidig ålder fundera på vad en dator är, vad den gör och hur den fungerar. Att det finns en cpu, ett arbetsminne och lagringsenheter. Att ett program egentligen bara läser från lagrnigsenheter och gör beräkningar med saker i arbetsminnet och därefter skriver sina resultat till olika andra enheter. Och programmeraren bestämmer vilka beräkningar som ska göras och hur.
Sedan måste jag säga att jag missade stora delar av den pc-revolution som tilldrog sig i Sverige under 90-talet även om jag någorlunda hörde talas om nya x86-maskiner som dök upp. Det var rikigt hysteriskt under vissa tider och företag ombads byta ut sina datorer var tredje månad för att inte hamna efter på marknaden och förlora marknadsandelar. Då fanns inte heller mycket till elektronikåtervinning.
Efter en lite krokig gymnasieutbildning över två utbildningsprogram och efter att ha arbetat något år, kände jag att jag ville se mer av världen utanför Arvika och kände att min utveckling stannat av alldeles för tidigt. Jag började läsa matematik som fristående kurser med förhoppningen att göra det tunga jobbet inför någon annan utbildning, som jag ännu inte hade bestämt mig för. På den tiden ville jag bara spela musik och i övrigt var det enbart brödfödan som gällde.
För att studera på högskola var det på den tiden självklart att man behövde en pc så med stor entusiasm blev det en paketdator med ett Asus moderkort och en Celeron cpu på 530 Mhz och med 128 Mb ram. På den tiden kunde man i lite högre grad få hjälp med att sätta samman en dator i en datorbutik. Idag är det i Sverige vanligare med färdiga konfigurationer som man beställer på webben om man inte bygger helt själv, tror jag. Vilket ganska många faktiskt gör. I alla fall, sedan visade det sig att jag inte hade särskilt stor användning av den egna datorn för studiernas skull.
Under den här perioden var det ständigt ny hårdvara och till den ny mjukvara och vice versa och fram och tillbaka. Installationer ansågs svåra och ganska ofta blev det också fel. Till det ska man också lägga all piratakopierad mjukvara som florerade och alla virus som det tillväxande internet ständigt översköljde pc-världen med. Om man tänker på det är det faktiskt enastående att det fungerade så bra som det ändå gjorde.
Hur som helst så hamnade jag så småningom och helt oanandes på matematiskt centrum i Göteborg. Det är Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola gemensamma matematikavdelning och därmed var jag snabbt frälst på matematik. Jag hade i yngre skolår haft väldigt bra erfarenheter av matematik och jag har flera minnen av förundran över matematik. Plan geometri och trigonometri på mellanstadiet och polynom, integraler och faktiskt även differentialekvationer på högstadiet.
Tyvärr drunknade de här logisk-estetiska upplevelserna allteftersom i ett mer och mer yrkesorienterat förhållningssätt i skolan. Jag drogs mer och mer mot de estetiska ämnena som teckning, bild och musik. Musiken tog till slut över helt och skolan hamnade i bakgrunden. Det hör också till saken att det i min barndomsstad Arvika då växte fram en musikförening med rock-/popinriktning och en egen ganska stor festival i det som då kallades festivalsverige. Det var musik, musik och musik som gällde de åren.
Retrospektivt känns det så klart som jag strulade bort mycket av sådant jag hade behövt i senare utbildning men en del är vunnet och en del är förlorat som det heter. Jag tror idag 25 år senare att det är andra saker som hade hjälpt mig i senare matematikstudier och det är en viktig del i varför jag gör den här hemsidan. För att visa på vad som finns att sträva efter efter grundskola och gymnasie och visa att tekniska ämnen som matematik och programmering har andra värden än de rent praktiska, nyttiga och ekonomiska. Att nyttoperspektivet inte är alles. Motsättningen mellan nöje och nytta är egentligen ett dumt påfund. Dessa är förr samverkande.
Som jag tidigare nämnde var mötet med universitetsmatematik en stor upplevelse. Jag var inte särskilt framgångsrik men väldigt övertygad och hankade mig fram någorlunda med någon omtenta då och då. Det var aldrig någon tvekan över att det här var det rätta att ägna sig åt, nu hade jag hittat det. I och för sig hade jag kännt likadant för musiken tidigare.
Nu är det inte matematiken utan programmeringen det här handlar om så vad jag vill komma till är att samtidigt med mötet med matematiken, kom jag också i kontakt med unix. I det här fallet utgjordes klienterna i datornätverket av Sun Solaris UltraSparc arbetsstationer (workstations till skillnad från desktops) och hängde samman med stordatorer här och var. System var redan då till stor del distribuerade över servermiljön och några år senare byttes de sprakande plåtlådorna mot tunna klienter, också från Sun. Vilket kändes lite sorgligt i en datornörds hjärta.
Så samtidigt med mötet med fantastisk teori för matematik fanns också de här mycket behagliga textbaserade datorsystemen. Även de var logiska och intuitiva (unix, pipes and redirection) och inte alls så anskrämliga som de grafiska och fönsterbaserade peka-klicka-system som varit det alenarådande för hem-pc-användaren.Sedan vet jag att fönsterabserade system har varit en revolution när det gäller användarvänlighet för många och kanske har varit en förutsättning för den utveckling som varit. Men vem vet hur det sett ut om de som utvecklat teknik framhärdat i mer språkorienterade gränssnitt och inte strävat efter system som inte kräver något av sin användare. Kanske hade alla användare av mjukvarusystem av idag varit mycket mer aktiva gentemot sina system. Nu är frågan: idag när AI och röststyrda system träder fram, hur vill vi då interagera med våra maskiner? Kanske hade det varit bättre att man från början haft ett mer antropomorfiskt och språkligt förhållningssätt.
Så här började även ett intresse för programmeringsspråk och datorsystem som harmonierade med den matematik jag läste. Logik och språk hängde ihop och det fanns intressanta frågeställningar i samband med det datorbaserade. Exempelvis hur man hanterar icke-konstruktiva matematiska bevis och formella uttrycksformer som mängder. Dessutom komersialiserades på bred front modelleringsprogram för multi-fysik med finita-element metoden. Så mycket som bara fanns som idéer skulle implementeras i kisel och beskrivas med ettor och nollor. Jag fattade snabbt tycke för allt det här. Unix, objektorienterade och funktionella språk, alla de programmeringsspråk som försökte lyfta sig över maskinen och mot det mer abstrakta och matematiken. Människa och maskin, men kom ihåg också: matematik.